Om jag satt på “death row” i ett amerikanskt fängelse, vad skulle jag då välja som min sista måltid? Antagligen skulle mitt svar bero på vad jag var sugen på just den dagen eller vad som var fängelsekockens specialitet (eller vem det nu är som lagar maten till de dödsdömda). Men gissningsvis skulle en stor blodig biff ligga bra till. Och jag är knappast ensam om det. Kött, i synnerhet rött kött, hamnar högt upp på mångas lista på favoritmat.

När kollegorna i Hungry for Saltvik gav mig uppgiften att äta den rekommenderade mängden kött skickade de på samma gång med lite statistik från Institutet för hälsa och välfärd. Det visar sig nämligen att 79 procent av männen och 26 procent av kvinnorna i Finland överskrider de rekommenderade mängden om 500 gram rött och processat kött per vecka. Så det är inte bara under den sista måltiden vi äter biff, utan rött kött är bokstavligt talat vardagsmat för de flesta.

Inte heller jag är bättre än genomsnittet. Trots att jag aktivt försöker hålla nere min konsumtion av rött kött både av hänsyn till miljö, ekonomi och hälsan äter jag mer än 500 gram kött varje vecka. Kött har blivit lite av min “comfort food” – den sorts mat jag tar till när jag inte hinner fundera så mycket över vad jag ska laga, känner mig lite låg eller vill unna mig något gott. Kött är lätt att få tag i, enkelt att laga och gott. Om du köper köttfärs eller korv av ett billigt märke är det dessutom billigt.

Så för mig handlade den här utmaningen i första hand om att begränsa mängden kött i min kost och ta mig en funderare kring vilket sorts kött jag äter. För visst går det att köpa jättebilligt köttfärs och korv, men hur ser egentligen tillverkningen av de här produkterna ut? Tas alla näringsämnen tillvara på bästa sätt? Har de djur som blir till mat ett värdigt liv? Hur långt har köttet transporterats, vad innehåller de olika produkterna och hur nyttiga är de för mig?

Min plan var att inte slösa bort mina 500 gram per vecka på billig lördagskorv, utan vika dem åt kött som både är gott, nyttigt och där producenten har ett uttalat kretsloppstänk. Så det blev bland annat ett besök på Bolstaholm i Geta där jag både fick en chans att prata med gårdens ägare och handla Picanha (eller rostbiffslock) från naturbetande djur.

Henrik och Ann Sundberg driver gården Bolstaholm på Åland. De har valt att sälja nästan uteslutande direkt till konsument och genom att deras djur går på naturbeten gör de en viktig insats för både den biologiska mångfalden och kulturlandskapet.

Ann och Henrik Sundberg körde runt mig på gården och visade hur snabbt de platser där det inte längre betar några djur vuxit igen och hur bra deras beten där det går djur cirka sex månader per år mår. Det är en sak att läsa om att naturbeten gynnar den biologiska mångfalden, det är en annan sak att se det i verkligheten, även om årstiden just nu förstås inte var den bästa. De berätta om alla de insekter som tar hand om komockorna, den stora artrikedomen av olika blommor på ängarna och hur korna förhindrar att havsviken vid deras gård växer igen av vass, vilket tyvärr blir allt vanligare på Åland.

Jag fick också uppleva hur viktiga den här typen av producenter, som både förädlar sina produkter och producerar de flesta av sina insatsvaror själva, är för det lokala livsmedelssystemet. Jag besökte gården precis när oron över Coronaviruset och tillgången på mat på Åland hade börjat tillta på allvar. Deras telefon ringde i ett där människor ville ha tag i kött, helst genast.

Maija Häggblom, naturvårdsintendent och ordförande för Föreningen Ålandsfåret, berättar om Ålands egen fårras som har anor 15.000 år tillbaka i tiden.

Så tillgången på gott och prisvärt kött från naturbeten är inga problem på Åland, inte ens när samhället delvis är lamslaget av en av de största kriserna i mannaminne. Jag hade också som mål att få tag i och prova kött från det berömda ålandsfåret. Flera producenter erbjöd sig att ordna fram lammkött från ålandsfår på kort varsel, men eftersom det hade inneburit en hel del extra arbete för dem i en situation där skolorna på Åland är stängda kom vi överens om att ta det vid ett senare tillfälle.

Att få se konkreta exempel på hur mina val av kött verkligen kan göra skillnad för det lokala livsmedelssystemet – oavsett om det gäller att öka antalet naturbeten, bidra till bättre näringskretslopp eller stärka den biologiska mångfalden – var väldigt upplyftande. Däremot är det inte så upplyftande att jag hade svårt att hålla mig till 500 gram kött per vecka. Tidsbrist, trötthet och en viss nedstämdhet över läget i världen gjorde att jag flera gånger tog till min gamla vanliga comfort food – i form av några korv med bröd, några smörgåsar med billig lördagskorv för mycket och både en och två portioner köttfärssås.

Så den uppgift som jag på förhand trodde skulle bli den lättaste hittills, visade sig bli den svåraste.

Ta testet i matmedborgarskap!

Powered by Invenire