Jag tänker delvis på samma sätt, även om jag kanske borde veta bättre. När jag fick utmaningen att leva som vegan i två veckor var min första tanke hur jag skulle få i mig tillräckligt mycket protein utan att äta varken kött, fisk, ägg eller mejeriprodukter. Jag såg framför mig att jag skulle bli tvungen att äta enorma mängder nötter, linser och bönor. Och visst är det bra att äta både nötter, linser och bönor som vegan – men några enorma mängder behöver man inte stoppa i sig.

Något jag insett under de proteinutmnaingar som följt på varandra – fisk, mejeriprodukter, kött och vegetabiliskt protein – är att jag överskattat hur mycket protein jag egentligen behöver och underskattat hur mycket protein jag får i mig genom att äta “kolhydratbomber” som vetemjöl och potatis. Det finns många svårigheter med att äta en balanserad kost – men att få i sig en tillräcklig mängd protein är absolut inte en av de största. Tvärtom äter de flesta av oss redan mer protein än vi behöver.

Som framkommit i mina tidigare utmaningar är tillgången på lokalproducerat animaliskt protein väldigt god på Åland – oavsett om vi pratar om fisk, mjölk, ägg eller kött. Hur är det då med tillgången på vegetabiliskt protein?

Så efter att ha gått bet på åländskt vegetabiliskt protein i den vanliga matbutiken drog jag i alla mina kontakter för att få tag i lokalproducerade bönor och andra växter med högt proteininnehåll. Det jag fick tag i var åkerbönor från Johannisberg i Saltvik (som odlas för djurfoder), ärtor från Överängs kvarn samt hampafrön som odlas av en entusiast ute i Finström. Så många fler grödor än så med högt proteininnehåll odlas det inte på Åland – och i dag används de alltså i första hand till djurfoder.

För att ta reda på hur det kan komma sig att utbudet av lokalt vegetabiliskt protein är så dåligt ringde jag Joachim Regårdh på Ålands hushållningssällskap. Han bekräftade bilden av att de enda baljväxter som odlas på Åland i princip är ärter och åkerbönor. Det här beror på att vårt klimat och vår jordmån helt enkelt inte passar för att odla andra typer av bönor och linser eller att det inte finns någon efterfrågan på dem. På vissa ställen på Öland går det utmärkt att odla till exempel bruna bönor, men Åland ligger för långt norrut.

Hungry for Saltviks försökskanin reflekterar hur det är att leva som vegan och frågar sig varför det ska vara så svårt att få tag i inhemskt vegetabiliskt protein.

Däremot sade Joachim Regårdh att det i själva verket odlas väldigt mycket vegetabiliskt protein på Åland i dag, men att det i första hand sker genom att vi odlar vall (det vill säga gräs) som sedan används till djurfoder. Så att tillgången på lokalt kött, mjölk och ost är så god medan tillgången på lokala linser och bönor är så begränsad beror på att vårt klimat och vår jordmån lämpar sig ypperligt för klöverängar, medan det inte är lika lätt att odla de flesta baljväxter så här långt norrut. Då följer det sig naturligt att vi riktat in oss på köttproduktion.

Några problem att producera tillräckligt stor mängd vegetabiliskt protein på Åland finns emellertid inte. Det skulle inte ta speciellt stora arealer i anspråk att odla ärter, åkerbönor, potatis, vete och dinkel så det räckte åt 30.000 åländska vegan-axganer. Att utbudet av lokalproducerat vegetabiliskt protein i dag är så “dåligt” hänger snarare ihop med en brist på efterfrågan – det vill säga att den rätt svaga efterfrågan på vegetabiliskt protein i allmänhet och att vi efterfrågar den typ av växter som inte går att odla här, det vill säga linser och sojabönor snarare än ärter och åkerbönor.

Hur är det då för en person som älskar kött, fisk och ost att leva som vegan i två veckor? Min kanske viktigaste reflektion är att det kräver mycket engagemang, kunskap och planering att leva som vegan – i synnerhet om målet dessutom är att i första hand hålla sig till lokalproducerade livsmedel. Att ha olja i stället för smör på smörgåsen eller att göra egen havredryck att ha i kaffet utgör ingen större ansträngning. Men att få in vanan att blötlägga, koka och grodda diverse baljväxter är ganska krävande. Att leva på veganska halvfabrikat blir nämligen både dyrt och enformigt – så det här med blötläggning, kokning och groddning är mer eller mindre ett måste. Kan jag tänka mig att fortsätta som vegan? Nej, jag tycker alldeles för mycket om både fisk, kött och ost för det.

Det sägs att mänskligheten måste äta mer vegetabiliska livsmedel för att jordens resurser ska räcka till och för att vi ska kunna hejda klimatförändringen. Och så är det säkert. Men något som slagit mig när jag i tur och ordning fokuserat på fisk, kött, mejeri och vegetabiliskt protein är att vi behöver och att det finns plats för alla proteinsorter på Åland. Det finns gott om fisk i våra vatten och den odlade fisken är både överraskande god och miljövänlig. Vi har dessutom bra förutsättningar för att odla vall på naturbeten där både får och kor kan beta, vilket i sin tur gynnar den biologiska mångfalden och vårt kulturlandskap. Och sist men inte minst har vi egentligen väldigt bra förutsättningar att producera nyttigt, gott och fantastiskt billigt vegetabiliskt protein i form av ärter, åkerbönor och hampafrön också.

Det är en stor trygghet i dessa tider att tillgången på lokal fisk, lokalt kött och lokala mejeriprodukter är så god. Men det skulle kännas ännu tryggare om även tillgången på säg åländsk ärtfärs, bönbiffar gjorda på åländska åkerbönor eller varför inte åländskt proteinpulver gjort på lokala hampafrön också skulle vara god. Butikshyllorna skulle kunna vara fyllda av produkter gjorda på åländska ärter, åkerbönor och hampafrön – men de är det inte. Ju fler utmaningar jag genomför, desto mer inser jag hur mycket bättre och mer levande vårt livsmedelssystem kunde bli och hur mycket vi kunde stärka vårt lokala näringskretslopp om vi konsumenter tog oss i kragen och blev matmedborgare. Tänk vad lite större kunskap, fantasi och engagemang skulle kunna åstadkomma!

I sin sammanfattning av veganutmaningen kommer vår försökskanin med lite tips på lokala råvaror som passar bra för den som vill öka sitt intag av vegetabiliskt protein.

Ta testet i matmedborgarskap!

Powered by Invenire