Skapa ett cirkulärt livsmedelssystem i Saltvik, del 1

FREDRIK AGERAR FÖRSÖKSKANIN

Vad krävs för att på allvar skapa ett cirkulärt livsmedelssystem i Saltvik? Finns det ett sätt att ta tillvara alla näringsämnen? Hur kan vi kunna öka tillgången till lokal mat? Vad krävs för att en stor del av de som bor i Saltvik blir aktiva matmedborgare?

FREDRIK TESTAR MATMEDBORGARSKAP

VAD ÄR MATMEDBORGARSKAP?

Oct 19, 2020

Fredriks sista uppgift blir att undersöka frågan: tänk om livsmedelssystemet i Saltvik verkligen blev cirkulärt på riktigt. Är det över huvud taget möjligt, vad skulle krävas och hur skulle det gå till?

I snart tio månader har jag ägnat mig åt olika former av utmaningar och pratat med massor med människor för att dels själv bli en aktiv matmedborgare, dels inspirera andra att sluta se sig själva som konsumenter och istället anamma matmedborgarskapet. Men det finns förstås en gräns för hur mycket vi kan åstadkomma på individnivå. För skapa ett cirkulärt livsmedelssystem krävs det även samarbete och stora insatser på samhällsnivå.

Min sista uppgift blir alltså att undersöka frågan: tänk om det skapades ett helt cirkulärt livsmedelssystem i Saltvik. Ett system där det varken förs in eller läcker ut näringsämnen, där producenterna säljer sina varor lokalt och där alla verkligen är matmedborgare, snarare än passiva konsumenter. Min uppgift är förstås inte att komma med svaren på alla de här frågorna, utan snarare ställa den typ av frågor som gör att hela Saltvik inleder en resa som gör att ett nytt och bättre livsmedelssystem skapas i kommunen.

När det gäller att skapa en cirkulärt livsmedelssystem finns det mängder med frågor att utforska, men den första jag valde att ta mig an är bioavfallet. Det sker i dag ett enormt utflöde av näringsämnen från Saltvik i form av bioavfall från hushåll, företag och storkök. Tänk om de näringsämnen och den energi som finns i det här avfallet togs tillvara lokalt och stannade i kretsloppet. Går det och, i så fall, hur?

För att ta reda på den saken pratade jag först med Jesper Svanfelt. Han är vd för Svinryggens deponi som planerar att bygga en biogasanläggning som bland annat ska ta tillvara hushållens bioavfall och omvandla det till fordonsgas och biokol. Enligt honom finns det inga tekniska hinder alls för att bygga en eller flera liknande anläggningar i Saltvik för att på så sätt återvinna alla näringsämnen lokalt.

Visst, det finns vissa utmaningar med att ta tillvara allt bioavfall samt resterna från jord- och skogsbruket i en biogasreaktor och biokolsanläggning. Framförallt måste det finnas ett användningsområde för den energi som skapas (till exempel tankstationer och en fordonspark bestående av bilar som drivs på gas) och förstås även för biokolen, som kan användas av lantbrukare som en form av jordförbättring. Men egentligen är det här ingen svår sak att åstadkomma.

Fredrik träffar Jesper Svanfelt och Anna Häger för att diskutera om det är tekniskt möjligt att ta tillvara allt bioavfall lokalt i Saltvik.

Som vi såg i en tidigare uppgift finns det heller inget som hindrar exempelvis restauranger och hushåll från att skapa ett samarbete med jordbruket, där matrester genom en bokashi-kompost blir till gödsel för ekologiska jordbrukare. Tänk om alla kök i hela Saltvik hade en bokashi-kompost? Dels skulle komposten kunna användas till egen odling och till odlingar som till exempel byar har gemensamt, dels ges till lokala jordbrukare som därmed kunde minska sitt behov av importerat gödsel.

Tekniken för att sluta kretsloppet vad gäller bioavfall finns därmed. Det kan antingen göras genom större investeringar – som en eller flera biogasverk – eller genom att alla dra sitt strå till stacken genom att kompostera själva och hitta en bra avsättning för sin kompost, gärna i samarbete med andra.

Men är lösningen att bygga tillräckligt många och stora biogasanläggningar och se till att kompostera allt vi slänger på ett bra sätt? Inte nödvändigtvis. Jag träffade även Anna Häger på Flexens för att skaffa mig en bättre bild av helheten. För enligt henne är det att börja i fel ände att utgå från dagens mängd bioavfall och sedan bygga upp tillräcklig kapacitet för att kunna ta vara på avfallet.

Det första steget borde istället vara att se till att själva mängden bioavfall minskade. Det vill säga att minska vårt matsvinn och på så sätt ser till att vi slutar slösa energi och utarma vår jordmån för att tillverka, förpacka och transportera mat som vi sedan slänger. Visst, det går att ta tillvara på energin och näringsämnena i den slängda maten, men slängd mat innebär alltid att det uppstår förluster av energi och näring i systemet.

Så fortsättningen på den här uppgiften ter sig självklar: Tänk om vi kunde hitta ett sätt att kraftigt minska matsvinnet i Saltvik och sedan ta vara på det vi verkligen inte kan äta genom egen kompostering samt ett eller flera lokala biogasverk? Hur skulle det i så fall gå till? Och tänk om vi även kunde förhindra alla andra typer av näringsläckage i Saltvik som inte har med bioavfall att göra – hur kunde det gå till?

Fredrik Rosenqvist jobbar som frilansjournalist, föreläsare, copywriter, författare och utredare. Han bor på Åland och har ett starkt engagemang för hållbarhetsfrågor, som han bland annat skriver om på sin hemsida pagronkvist.ax

Läs om Fredrik’s journey!

Slutet på resan: 90% matmedborgare!

Vad händer om man under ett års tid utmanar en vanlig ålänning att bli matmedborgare? Börjar han tänka, äta och agera på ett sätt som verkligen bidrar till att skapa ett mer cirkulärt och hållbart lokalt livsmedelssystem?