Skapa ett cirkulärt livsmedelssystem i Saltvik, del 2

FREDRIK AGERAR FÖRSÖKSKANIN

Vad krävs för att på allvar skapa ett cirkulärt livsmedelssystem i Saltvik? Finns det ett sätt att ta tillvara alla näringsämnen? Hur kan vi kunna öka tillgången till lokal mat? Vad krävs för att en stor del av de som bor i Saltvik blir aktiva matmedborgare?

FREDRIK TESTAR MATMEDBORGARSKAP

VAD ÄR MATMEDBORGARSKAP?

Nov 4, 2020

Fredriks sista uppgift blir att undersöka frågan: tänk om livsmedelssystemet i Saltvik verkligen blev cirkulärt på riktigt. Är det över huvud taget möjligt, vad skulle krävas och hur skulle det gå till?

Något jag blev varse om i den förra uppgiften var att det är att börja i fel ände att försöka ta tillvara alla de näringsämnen i form av avfall och svinn som uppstår när man vill skapa ett mer cirkulärt livsmedelssystem. Den bästa lösningen är inte att med teknik bygga bort problemet med alla de näringsämnen som tillförs utifrån och inte tas tillvara, utan att se till att det tillförs mindre näringsämnen utifrån och få de näringsämnen som redan finns i systemet att cirkulera bättre.

Rent konkret importerar Saltvik näringsämnen i tre huvudsakliga former: livsmedel, konstgödsel och foder till djuren. Så för att skapa ett i grunden cirkulärt system måste alla i Saltvik hålla sig till mat och dryck som produceras i Saltvik, de djur som finns måste utfodras med spannmål och bönor som odlas lokalt och åkrarna får inte gödslas med konstgödsel utifrån. Är det här överhuvudtaget möjligt eller skulle det leda till att människorna i Saltvik inte får tillräckligt med mat, att djuren svälter och att åkrarna utarmas när jordbrukarna inte längre importerar konstgödsel?

För att få något slags svar på mina frågor träffade jag två av Saltviks viktigaste producenter: Mats Häggblom, som odlar ekologiska spannmål, och Frej Bomansson, som riktat in sig på relativt storskalig produktion av ekologisk mjölk samt i viss mån även ekologiskt kött. Just spannmål, mejeriprodukter och kött är tre av de absolut viktigaste komponenterna i vår kost, så jag ville veta om det går att förse hela Saltvik med dessa lokala produkter, helst i ekologisk form.

Svaret är att det skulle vara hur lätt som helst. Varje liten brödkant, spagettistrå, grötportion, biff och glas mjölk som saltvikarna äter och dricker skulle utan problem kunna komma från ekologiska, lokala råvaror. Samma saker gäller för potatis. grönsaker, och det mesta annat människor har i sina skafferier och kylskåp. I och med att det skulle gå att göra allt ekologiskt, skulle det kunna ske utan att en enda säck konstgödsel importerades till Saltvik. Saltvik har så bra förutsättningar att producera ekologiska livsmedel att det egentligen inte behövs importeras någon mat alls till kommunen.

Fredrik träffar den ekologiske spannmålsodlaren Mats Häggblom i Germundö för att ta reda på hur svårt det skulle vara förse hela Saltvik med lokalproducerat, ekologiskt spannmål. Svaret är att det inte alls skulle vara svårt, bara konsumenterna är med på tåget.

Så både mat till människor och gödsel till åkrarna går att lösa lokalt, men mat till djuren då? Även här tyder det mesta på att vi egentligen inte behöver tillföra näring utifrån. Jämfört med oss människor är redan djuren på Åland och i Saltvik till mycket stor del axganer som äter lokalt odlad spannmål och vall. Faktum är att de åländska mjölkkorna är betydligt större konsumenter av lokalt odlat spannmål än oss tvåfotade ålänningar. Mats Häggblom odlar dessutom åkerbönor som kan ersätta det importerade proteinfodret. Att helt ersätta det importerade proteinfodret med lokala alternativ skulle bli dyrare, men omöjligt är det inte, så länge konsumenterna är villiga att betala mer för att köpa kött som föds upp helt och hållet på lokalproducerat foder.

Det som slår mig är att det egentligen inte tillförs så mycket närings utifrån i form av foder och gödsel och att det dessutom med relativt enkla medel går att ta tillvara på näringsämnena inom jordbruket genom fler våtmarker, biokolsanläggningar och biogas. Att skapa nästan helt cirkulära flöden inom jordbruket är ingen utopi, utan något vi kommer närmare och närmare att uppnå. Det stora problemet handlar snarare om all importerat mat vi konsumenter äter samt hur den packas, transporteras och säljs, och det faktum att vi producerar så mycket svinn och att vår bioavfall inte tas tillvara på ett bra sätt.

Så vägen framåt är helt enkelt att vi konsumenter i betydligt större grad förlitar oss på lokala råvaror och lokal mat som köps direkt från producenterna eller som vi odlar själva, att vi på något sätt slutar upp att producera så mycket svinn samt att det bioavfall vi producerar tas tillvara på ett bättre sätt. Hur kan vi åstadkomma det här? Det blir temat för min nästa uppgift.

Fredrik Rosenqvist jobbar som frilansjournalist, föreläsare, copywriter, författare och utredare. Han bor på Åland och har ett starkt engagemang för hållbarhetsfrågor, som han bland annat skriver om på sin hemsida pagronkvist.ax

Läs om Fredrik’s journey!

Slutet på resan: 90% matmedborgare!

Vad händer om man under ett års tid utmanar en vanlig ålänning att bli matmedborgare? Börjar han tänka, äta och agera på ett sätt som verkligen bidrar till att skapa ett mer cirkulärt och hållbart lokalt livsmedelssystem?