Husö biologiska station ligger ungefär 600 meter från den stuga min morfar byggde i mitten av 1970-talet vid Ivarskärsfjärdens strand. Jag har tillbringat alla mina somrar sedan jag föddes på stugan i Bergö och för fem år sedan köpte jag den av min morfar. Så det är här jag och min familj numera bor på sommarhalvåret, det är här min son ska tillbringa alla sina somrar och och inte minst är det här jag odlar mina tomater i mitt älskade växthus.

Tony Cederberg, amanuens på Husö biologiska station, förklarar hur det kommer sig att vårt vatten mår så dåligt samt vad vi alla kan göra för att minska tillförseln av näringsämnen till våra vattendrag.

Det är en stor sorg för mig att jag aldrig fick uppleva hur klart och friskt vårt vatten var på 1950-talet. Det är en ännu större sorg att min son aldrig ens får uppleva hur förhållandevis klart och algfritt vattnet var på 1980-talet, när jag var barn. Att han och mina barnbarn antagligen får finna sig i att Ivarskärsfjärden blir en illaluktande, giftig grön soppa så fort solen skiner, temperaturen stiger och vinden avtar.

För att få klarhet i hur vattnet verkligen mår samt hur våra utsläpp av näringsämnen påverkar vårt hav begav jag mig alltså till vår närmaste granne här på Bergö: Husö biologiska station, Åbo Akademis fältstation på Åland. Väl där får jag alla mina farhågor bekräftade i de otaliga mätningar stationen gör år efter år, bland annat i Ivarskärsfjärden. Förekomsten av alger, antalet syrefria bottnar och utredningen av vass ökar år efter år, och det beror i första hand på människans utsläpp av näringsämnen.

Tony Cederberg ger mig ett utskrift som visar halterna av kväve, fosfor och klorofyll i Ivarskärsfjärden mellan 1995 och 2019. Trots alla de förbättringar som skett vad gäller till exempel enskilda avlopp och jordbrukets användning av gödsel fortsätter koncentrationen av fosfor och i synnerhet kväve öka i fjärden. Men den kurva som visar den allra kraftigaste ökningen är den för klorofyll – det vill säga förekomsten av alger.

Tony förklarar på ett mycket bra och pedagogiskt sätt hur vi genom årtiondena låtit näringsämnen rinna ut i våra hav och hur det här gynnat vissa arter, till exempel trådalger. Har berättar hur det redan i juni i år gick att observera algblomning i Ivarskärsfjärden, där cyanobakterierna gör att det är direkt farligt för husdjur och barn att bada i vattnet. Han berättar hur övergödningen leder till syrefria bottnar, grumligt vatten och att vassen breder ut sig längs våra stränder.

Det här var i och för sig väntat. Graferna och siffrorna bekräftar bara det jag med egna ögon sett hända under 40 års tid. Det som är riktigt nedslående är att Tony Cederberg säger att chansen att vi under vår livstid får se någon förbättring är i princip obefintlig, trots att utsläppen minskar. Våra tidigare synder har varit så stora att vi är dömda att bada i ett grönt hav resten av våra liv. även om vi lyckas begränsa utsläppen av näringsämnen genom förbättrade kretslopp.

– Det finns redan så mycket näring i havet att det klarar av att göda sig själv, även om vi helt stoppar vår tillförsel av näring. Eftersom klimatet samtidigt blir varmare betyder det att mängden näringsämnen och algblomningarna ökar ytterligare. Det lär åtminstone ta till år 2100 innan vi kan se någon förbättring. Det bästa vi kan hoppas på är en stabilisering av läget på en ny och för oss människor sämre nivå.

Fredrik träffar Ann Nedergård, projektledare för vattenskydd och hållbarhetsfrågor på Ålands vatten, för att fråga hur utsläpp av näringsämnen påverkar vårt vatten.

Det är därför jag till slut är tvungen att fråga Tony hur han och hans kollegor klarar av att studera ett hav som år efter år oundvikligen blir sämre. Jag tycker det borde vara ungefär som om en läkare bara fick studera hur hans patienter dör i hemska sjukdomar, utan att någonsin kunna bota dem eller knappt ens lindra deras smärta.

Men riktigt så illa är det inte för Tony och hans kollegor. Dels minskar ju faktiskt utsläppen – vilket ger hopp om en förbättring på långt sikt – dels säger han att en viktig poäng med deras forskning är att skapa bra beslutsunderlag samt komma med konkreta förslag på åtgärder som kan leda till att våra vatten får en bättre status, även det först är våra barnbarnsbarn som får skörda frukten av vårt arbete. När jag frågar vad jag kan göra vid min sommarstuga för att hjälpa till räknar han genast upp en mängd saker.

– En bra sak är att äta braxen och mört från Östersjön, som man antingen fiskar själv eller köper. Abborre och gädda går också bra. Sedan kan man fundera på hur man renar sitt avloppsvatten, att man till exempel inte slänger sitt diskvatten eller låter vattnet från bastun rinna ut i havet. Torrdass är också alltid bra att ha på stugor. Sedan kan man tänka på att köpa mer säsongsbaserade och lokalproducerade grönsaker samt minska ner på mängden kött.

Fredrik besöker den här veckan Tage Eriksson på Hammarudda gård, som håller på att anlägga en ny våtmark. Förutom att våtmarken förhindrar att fosforpartiklar rinner ut i Ålands hav blir den en oas för både fåglar och olika groddjur.

Det var inte roligt att se Tony Cederbergs uppåtpekande grafer över kväve, fosfor och klorofyll i “min fjärd”, men å andra sidan fick de mig att i ännu större grad inse nyttan med matmedborgarskap och fungerande näringskretslopp. Mina egna insatser, Hammarudda gårds satsning på våtmarker, tomatodlarnas nya metoder för att ta tillvara alla näringsämnen och alla andra åtgärder jag kommit i kontakt med ökar på ett väldigt påtagligt sätt chanserna att framtida barn får leka i en klarblå fjärd, även på soliga och varma sommardagar. Så i stället för att känna mig uppgiven är jag mer motiverad än någonsin tidigare att fortsätta resan mot att bli matmedborgare!

Hungry for Saltviks försökskanin Fredrik sammanfattar sina tankar kring hur näringsämnen påverkar våra vattendrag. Och så bygger han en enkel bokashikompost.

Ta testet i matmedborgarskap!

Powered by Invenire